Äleviken

Troligtvis var det Jöns som var den förste som började odla i Äleviken, skriver Maria Sterwin i sin B-uppsats “Äleviken - förr och nu” (Karlstad universitet 2001).
Hon fortsätter: “Äleviks byn utgjordes först av en gård och nämns första gången 1665 då den ägdes av fru Kristina Maria Kruse af Kajbala. Hon gifte sig 1668 med ägaren av Börstorps slott Henrik Falkenberg. Äleviken gick sedan vidare i arv till sonen och sedan till sondottern. 1774 såldes Älevikens mark till Jöns och han började att odla upp marken som sedan gick i arv till son och sonson.
Laga skifte 1855 innebar att Älevikens mark delades in i fyra skiften( senare efter hemmansklyvningen till fem skiften) så att endast en av de fyra bönderna i byn fick bo kvar på den gamla boplatsen medan de övriga tre var tvungna at flytta ut ur byn och bosätta sig på andra platser inom ägorna. Byborna fick nu bygga hus på respektive skifte. Laga skifte innebar ju att varje bondes andel samlades och lades ut på, i bästa fall, en plats. Detta hände över hela landet och innebar att odlingsarbetet blev effektivare och att varje gård kunde producerade mer. Samtidigt var det givetvis mycket omtumlande då det splittrade den gamla byn.
Det fanns vid skiftet 20 hus i byn varav endast två var manbyggnader (där människor bodde) uppbyggda av torv med tegeltak.”

Markerat på karta: Mellersta/södra Torsö

Lilla Äleviken

Soldattorp under Klippingsberg. Här har vid olika tillfällen soldaterna Klipping, Borg och Sjöström bott . Stugan revs 1915 och en ny byggdes året därpå.
Soldat Erik Borg *1815 +1895 bodde här tillsammans med sin fru Stina Johansdotter och 9 barn. En av sönerna, Alfred, utvandrade till Amerika och en dotter Emelie flyttade till Stockholm. Sonen Ludvig Borg (* 1865- +1950) var gift med Klara Sethdotter * 1863, född i Pråmviken, Klippingsberg.

Markerat på karta: Norra Torsö

Efter Erik Borg finns följande historia:
Frös fast
Det sägs att människor som växer upp på öar blir tåliga, sega människor. En öbo ger sig inte för småsaker, men så ställer också livet på en ö krav på människorna. De blir liksom härdade av vågor och vind som omsluter ön.
Erik Borg, som levde på Torsö under 1800-talets mitt, var en tålig och seg människa. Efter att ha uträttat vissa ärenden i Mariestad skulle han ro hem till Torsö. Det var vinter och det var kallt. Det blåste hårt väder över sjön. Men knekten Erik Borg skulle hem till varje pris. Han rodde och rodde och rodde. Väl framme i Lilla Äleviken upptäcktes att han frusit fast i båten. Vänner till Erik förfasade sig över äventyret, men Erik Borg avfärdade vännernas oro: “Det är ingen kyld” svarade han.
Dessa ord blev därefter ett talessätt på Torsö:
”Det är ingen kyld, sa Borg när han frös fast i båten.”