I det lilla häftet “Om det gamla Mariestad, miljöer och bilder från tiden före branden 1895” av Mary Kihlbom (A. Wretmans Boktryckeri, Mariestad 1953) kan vi läsa följande om Torsö:

“Torsöbåt” är som bekant en särskild typ av roddbåt, som byggdes där på ön, modellen direkt nedärv från vikingarna. – Rank, snabb och smäcker klöv den vattnet med stor grace. Den roddes med 2 par åror, men seglades lika ofta. När torsöborna skulle från staden, hjälpte kvinnorna till att skjuta ut båten, och de rodde hem, ty männen voro vanligen druckna.

Innan motorbåten kom, voro torsöborna mera olika oss på fastlandet. De voro ju så ytterst isolerade! Både mäns och kvinnors jättelika gestalt var säkerligen, liksom typen av roddbåt, ett direkt arv från vikingarna. Det var en väldig kraft i hela deras väsen. Jag minnes dem vintertiden kommande in till staden på sina ålderdomliga träskridskor, antingen seglande issegel eller gående bredvid varann i lång rad, svängande i takt med armarna åt ömse sidor eller användande s.k. torsöskrindor, ett slädfordon, som man tyvärr sällan ser numera här i staden åtminstone. Skrindan kunde lastas med ett par mjölsäckar och en del småsaker därtill. Och liksom torsöbon var en eminent skicklig båtbyggare, var även hans vackra skrinda särdeles skickligt byggd. De gjorde även öskar och laggkärl, och kvinnorna flätade av svart och gul halm ett slags starka och bra hattar, som användes av både män och kvinnor. Dessa alster såldes på torget i staden.

Olika byalag på ön voro fientliga mot varandra och brukade slåss då de råkades på marknaderna i staden, alldeles så, som det i min fars barndom rådde fiendskap, med thy åtföljande slagsmål, mellan dem, som här i staden bodde uppe på Näset, och dem som bodde nere på Trädgården, emedan de ansågo varann som “utsocknes”.