Torsö har ingen finka – vad skulle vi med den till?
En artikel från GöteborgsPosten 1963.

Torsö! Asch, säger gamle fjärdingsmannen på Torsö, ta fyllerister till stan, vad skulle det tjäna till? Det var mycket enklare och bättre att jag fraktade hem dom och hävde dom i säng. Färre papper blev det också på det viset. Andersson ska ha tack, sa landsfiskalen när jag slutade, för han inte lusat ner mig med rapporter.
– Vara polis i stan är en sak, tjäna som lagens mästare på en ö, det är en annan femma. Här där alla känner alla dög det inte för fjärdingsman att sticka upp över hövan. Man fick ta det med lämpor, och det är nog ofta knepet för en polis. 1914 blev jag vald till fjärdingsman på kommunalstämman och fick en mössa, skam vet vad det var för mössa förresten, och 110 kr om året i lön. Det var dåligt med vägar på Torsö på den tiden och inga telefoner fanns. När jag skulle rycka ut kom det en gubbe eller fruntimmer och sa att så och så var det där och där. Då var det att häva sig i väg på trampcykel eller häst så långt det var vägat och sen fick en knalla och gå. –Morfar som också var fjärdingsman på Torsö hade det värre ändå. Han hade inte ens cykel utan åkte efter en stut. På lördagen kunde han köra en tjuv till pålen i Hasslerör, på söndan ramlade han i väg till kyrkan och satte`n i stocken.- Fast jag har knappt haft en stöld anmäld på alla år, från år 14 till 62, säger A.R. Andersson. På Torsö står sällan några dörrar låsta, det är bara hederligt folk som bor här. Men söp redigt gjorde de allt förr, det är ingen liknelse mot nu. Vid midsommardansen på Skeberga la vi de tröttaste bakom några buskar, det kunde bli en rätt vacker samling. Men när ungdomen förr hade rasat ut tillräckligt tog dom sig själva i kragen och blev hyggligt folk. Nu går det alltid rasande vägen med dom som börjat gå till överdrift. –Trafikolyckor på Torsö förekommer knappast och några raggare har vi aldrig sett. Jag kan inte påminna mig ett enda grovt brott under de 48 år jag varit fjärdingsman och polis härute. Det enda intermezzot i den vägen var när Sörvikapojkarna sköt skarpt mot en person. –Vi tyckte inte om uppsynen på´n, sa Gustaf omsider. Men först blåneka han. Då får vi ta med er bägge till Mariestad, sa kriminalarn. Nä nä, sa Johan i Sörvik, det kommer aldrig på frågan, vad skulle det bli av våra katter då! Vi erkänner. De legendariska Sörvikapojkarna har nyligen gått bort. De täckte alla myrstackar med granris om vintern för att myrorna inte skulle frysa och köpte ett halvt kilo ångpressade havregryn i veckan åt småfåglarna. De kunde tänka sig att slänga i väg en hagelsvärm mot en människa, men kunde inte lämna sina katter.